Kategoriarkiv: trygghet

Håll fast!

Postat av
7

Jag kan inte kristendomens historia så väl att jag kan ge dig ett datum, en tidsperiod, på när det varit svårast att leva som troende. Det har varit svårt under flera perioder, med så svåra förföljelser och lidanden, att livet fått offras, om man inte velat förneka sin tro – och kyrkan har många gånger varit både domare och bödel.

Men utan att på något vis förringa dessa tider – jag är tacksam till dessa martyrer som stått upp för det sanna evangeliet och fört det vidare – vill jag påstå att vi också idag lever i en svår tid. En flod av andliga alternativ och kärleksalternativ (det har i helgen varit pridefestival i Jönköping, ”Smålands Jerusalem”) strömmar emot oss. Vårt lands sociala välstånd gör oss till oberoende individualister – oberoende av andra, men också oberoende av Gud. Denna politik har avkristnat Sverige och gjort sig själv till Gud. Allt medan kyrkan backat i frågor som är klart Bibliskt normerande.

***

Kyrkans uppgift är inte att förklara hur man kan tänja på Ordet, för att komma fram till en politiskt korrekt förståelse – kyrkans uppgift är att förkunna det.

***

I den tid vi nu lever finns det ett kapitel som på ett särskilt sätt ger oss både varning och uppmuntran att stå fasta – 2 Pet kap 2. Överskriften i Bibel 2000 är en bra sammanfattning av innehållet: ”Avfall från den rätta vägen.”

Kapitlet börjar med att varna för falska läror och förnekande av Herren.

Falska läror är ibland svåra att avslöja och kan kläs i kärleksfulla, vackra och intellektuellt tilltalande former och uppbyggnader. Här gäller det att vara vaken. Stämmer budskapet med Ordet, vem kommer det ifrån och vad är dess slutliga syfte? Den viktiga frågan som dessa läror och religioner skall ställas inför är: ”Vem är Jesus?”

Är Han en väg eller enda vägen? Är Han en vördnadsvärd person, profet eller är Han Herre? Säkert känner du igen talesättet: ”Var och en blir salig på sin tro.” Läror där Jesus inte är Herre har ofta denna ”sanning” som ett mantra: ”Jesus är en väg (dvs bland fler) men var och en går rätt, bara han/hon tror”. Detta sätt att betrakta Jesus är att förneka Honom. Man kan enkelt säga att alla läror och religioner som inte lär ut Bibelns beskrivning av Jesus är falska läror – ur Biblisk synpunkt. Eller för att spetsa till det ännu mer: All lära som lägger till eller drar ngt från Guds ord är en falsk lära.

I ljuset av detta förstår man alltså att läror (sekter) är falska när de inte bygger på Guds ord allena. Religioner, som menar sig fullborda Guds ord eller vara det äkta Gudsordet och hänvisar till att de i sin lära också talar om Jesus är på samma sätt falska religioner – ur kristen synpunkt – Bibeln är nog.

Känner du att du med din kristna tro går mot strömmen? Håll fast på den inslagna kursen! Det är inte världen som skapat Gud, som bestämmer vad Gud skall ha sagt – Ordet är Hans tilltal och Ordet allena, är det vi skall följa.

Lyssnande vila

Postat av
Svara

Drabbas du som jag av otålighet ibland? Jag tror detta är ett typiskt tidsfenomen: Håll igång, vara aktiv, ligg i framkant… känner du igen klichéerna? Vi agerar först och prövar sedan: Det gäller ju att hänga på direkt!

Fungerar vi så i vårt kristna liv, lever vi farligt. Risken är stor att vi springer före vår Herre och faktiskt ”ställer till det”. Vi gör det med iver och i välvilja, men det blir så fel. Fröet kan inte bära frukt direkt. Det måste gro, få rätt näringsbalans, växa, bli starkt,  osv. Först därefter, när det är säsong, blir det dags för frukt.

När det gäller kristet fruktbärande är det Anden som är ”trädgårdsmästaren”. Anden som – när vi öppnar oss för Hans ”kultivering” – gör oss mogna och föder fram frukter i våra liv… i rätt tid.

Är vi inne i vad vi upplever som stagnation i tillväxt och fruktbärande, skall vi inte låta oss stressas av detta. Vi skall ta oss tid att be, läsa ordet och försöka lära oss lyssna.  Alla fruktträd har perioder för vila och återhämtning. I vårt klimat varar fruktsäsongen bara en enda kort period varje år. I vissa klimat kan den upprepas flera gånger under samma tid. Det viktiga är att låta allt ha och ta sin tid. Och som Guds barn och redskap är det Anden som skall bestämma fruktsäsongen. Vi behöver lära oss lyssna! Vi kommer att upptäcka att vi äger en osviklig liv och energigivande vila i detta.

Ett ord från Gud själv, som belyser detta med vikten av att inte springa för Honom kan du läsa i 2 Mos 23: 20-24.

Fundera gärna över vers 24, jag måste ständigt gör det! Vad innebär detta för mig?

  • Vad har jag för ”privata små gudar” i mitt liv?
  • Vilka altare har jag som jag behöver krossa?

Vad är eller vad kan vara på väg att bli hinder för min lyssnade vila och störa min fulla överlåtenhet till Guds Andes ledning. Kanske är detta den första övningen i lyssnande vila, att låta Anden peka på dessa faror och i bön erkänna dem inför Fadern, som det de är: Gudar som jag attraheras av och altare som jag offrar min tid på.

 

 

Verksamhet på bekostnad av bön

Postat av
1

Vad förväntar vi oss av en församlingsgemenskap? Verksamhet och aktivitet eller vila och rekreation? Har svenska frikyrkor helt missat vad människor behöver?

Man tycks tro att vikande siffror i matrikeln skall förändras genom mer verksamhet och fler aktiviteter. Bli synlig genom ett större utbud, engagera medlemmarna och låt dem känna att de behövs! Är detta rätt väg?

Varje tänkande människa måste, efter år av försök med detta koncept, fundera på: ”Är detta rätt väg” och framför allt ”är detta Guds väg?”

Ja, det kan säkert vara Guds väg i vissa fall. Det finns exempel från platser där detta fungerat väl. Platser där någon fått en tydlig uppenbarelse om att det är så här vi skall verka – vi och här. Men det borde vara kopieringsförbud mot att kopiera dessa agendor utan att först fråga Gud om tillstånd. Och min personliga tankar är att mycket av vad som sker av verksamhet i våra församlingar är intellektets verk, mer än Andens.

Behöver vi mer verksamhet? Behöver vi skärskåda vår andlighet – vad det nu står för – behöver vi panelledda diskussionsaftnar, behöver vi studiecirklar om släktforskning?

Nej, jag tror faktiskt vi behöver de stilla mötena, människor emellan. Där du och jag och framför allt Gud möts. Där vi vågar tala om livet. Om för mycket jobb, om avsaknad av jobb, om glädje och om svårigheter och om sådant vi mött, prövat och som styrkt oss. Samtal som vi kan avbryta för att lyfta upp något speciellt till Gud, i det som kallas för bön.

Bön? Ja, just bön. När var du på ett bönemöte senast? Jag har själv inte varit det på år. För det finns ju så mycket andra aktiviteter, så bön finns det inte rum för. Vilken utveckling… eller är det egentligen inte en avveckling vi i svensk frikyrka inlett och driver vidare sedan flera tiotal år?

Ju mer invecklade vi blir i verksamhet av alla de slag, desto mer avvecklar vi en av trons grundpelare, bönen. Hur kan vi tro att Herren skall välsigna detta? Ok, jag kanske börjar bli gammal. Men jag minns när lördagen var församlingens bönekväll. Då var det inte TV, bio, party eller andra utsvävningar som gällde för att ”orka med”, en tung vardag. Då förstod vi att bön var en av de största källorna till denna kraft. Ur denna källa hämtade vi kraft för den uppgift vår Herre gett oss. Den var inte stor i omfattning, men minst lika stor i timmar räknat. Verksamheten var begränsad men koncentrerad och direkt – vinn människor för Gud! Jo, visst är det tanken även idag. Men vi tycks tro att vi måste lura människor till Honom. Vi måste först presentera Honom som ofarlig och alldaglig – för att inte skrämma dem. Men människor behöver en Gud som ÄR DEN HAN ÄR, som både bryr sig och har förväntningar på oss. Det är de ställda förväntningar på oss, som får oss att vara levande och inte bara vid liv.

Vi är Guds skapelse och är betrodda med Hans förväntan. Vilken känsla av att verkligen vara värdefull och betyda något, när Gud själv ser på oss med förväntan. Gud har en evighet planerad för oss. Det är detta glädjebud vi skall dela med våra medmänniskor.

 

Tillägg 2013-03-16

Jag kom nu på morgonen att tänka på två små församlingar runt Falköping, som jag med glädje besöker. Medelåldern är kanske för hög och upptagningsområdets struktur fel, för att de skall orka med ”verksamhet” utöver möte och bönesamlingar. Men det är liv i dessa grupper. De möten de har är öppna, medkännande och välbesökta. Samtalen runt smörgåsfikat efteråt handlar om tro mitt i vardagslivet. Där skapas en trygg ”vi känsla” – inte knutet till en viss sluten gruppen, utan till Gud som vi alla är lika mycket barn till – utan att det för detta handlar om ”kärleksflum” och liberalteologi. Där får vi hämta gemensam kraft att verka, var och en i sin egen vardag. I dessa församlingar har man aldrig ”hunnit” lämna församlingens grunduppgift och där finns ännu liv och styrka.

 

Tillägg 2013-03-25

Här är ett inlägg i tidningen Dagen, som till stora delar belyser vad jag skrivit…

 

Känslosam Mahmoud Ahmadinejad i onåd hos prästerskapet

Postat av
2

Snabb kommentar till DN:s nyhet om att Irans president, Mahmoud Ahmadinejad, kritiserad av andliga ledare i Iran.

Den tolfte imamen, al-Mahdi, försvann för många hundra år sedan, men skall enl shiitisk tro, komma åter för att upprätta fred och muslimskt styre i hela världen. Hans återkomst skall föregås av något som till viss mån motsvarar Bibelns beskrivning av vedermödan. Jorden skall vara full av konflikter och mänskligheten skall vara på väg att utrota sig själv.

***

Kanske är det så att just detta, att hjälpa till och skapa kaos på jorden är ett av skälen till fler extrema muslimska sekters agerande. De fyller flera funktioner med sitt handlande, ex:

Först försöker de tvinga folk till underkastelse inför muslimsk lära. Alla skall böja sig för denna lära: frivilligt, med hot om bestraffning eller genom att rensas bort – huvudsaken är att alla levande är muslimer.

Men misslyckas de med detta fyller de ändå funktionen: Att skapa ett globalt kaos som tvingar – banar väg för – imama al-Mahdi. Det vill säga hur omvärlden än reagerar på deras terror blir det seger för islam.

***

Skall bli intressant att se hur Mahmoud Ahmadinejad kommer att beveka ledarna i Iran, och göra bot för sin synd. Kommer det att riktas aggressioner mot Israel som ”bot” för presidentens handlande?

För dig som är troende, men inte tror på Jesu återkomst i vår tid: Det är kanske dags att vakna…
Är du inte troende: Ta dig tid att lyssna till vad Bibeln lär om sista tiden!

Och vad än framtiden uppvisar: Var trygg i tron på Jesus Kristus och blanda inte ihop islam och kristendom. Det är två helt oförenliga trosuppfattningar. Med tron på vem Jesus är som den ofrånkomlige stötestenen.

 

 

Guds konkretiserade plan

Postat av
Svara

Det jag skriver idag är en mening som kom till mig under min morgonstund med Herren. Den födde flera korta tankar - självklara för de flesta av oss. Men vågar vi ta till oss och leva ut den fulla konsekvensen av dem eller blir det bara vacker filosofi? Vad skulle hända om vi verkligen tog till oss Guds sanning - om oss själva och medmänniskan - och ställde upp på den? Bleve det inte så, att mycket av det vi prioriterar idag, skull komma ganska långt ned på listan över till och med det vi menar är måsten? 

Varje enskild människa – du och jag – är en Gudomlig plan!

Tror jag på detta - som är en Gudomlig sanning – måste jag ständigt, i allt jag gör ställa mig frågan: ”Låter jag Gud förverkliga sin plan för mitt liv i det jag gör?”

När jag möter en människa måste jag inse: ”Här finns en Gudomlig mening!” Människan jag möter är ingen slump! Det kan vara en ”trashank”. Någon som jag kanske helst tittar bort ifrån när jag går förbi. Någon som jag kanske öppet kritiserar eller gör mig lustiga över vid fikabordet på jobbet eller bland vänner. Men sanningen är att den människan är en Gudomlig plan! Kanske inte på det sätt hon eller han lever, men hon eller han är född som en Gudomlig vilja och är bärare av en konkret och individuell Gudomlig plan.

Min bön blir att jag vågar ta till mig och inse att jag själva - i och med att jag finns - är Guds precisa och förverkligade vilja. Och min bön blir vidare, att jag helgas så att jag hjälper andra att förstå detta och inse att också  deras liv kan förverkligas att bli det Gud planerat, oavsett vad deras liv är just nu!

 

 

Bereda plats

Postat av
Svara

”I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?” (Joh.14:2)

”Bereda plats” – grek. ” hetoimazō” – ett intressant ord jag kommer till nedan.

Det finns två destinationer för människan när detta livet är slut – himmel eller helvete! Jo, jag vet det är inte så enkelt, det finns mer inom ex. begreppet himmel, paradiset är ett av dessa. Och kanske, jag vill inte vara en helvetesförkunnare, är helvetet inte en slutdestination. Dvs. kanske är helvetet, med all den plåga som där finns, inte det eviga slutmålet för de som medvetet väljer bort Gud. Himmel och helvete är två begrepp som diskuterats och diskuteras flitigt från tid till tid. Detta kräver en egen ”utredning” som ändå bara blir bristfälliga tankar om det Gud själv redan bestämt och som vi inte riktigt kan förstå. Vill någon samtala med mig om detta går det bra att skriva på något sätt – som kommentar här eller via e-post.

Vad vi vet, enl. Gud ord, är att Guds avsikt med mänskligheten förfelades genom ormens (satans) list. Men vad jag är fullkomligt övertygad om är att Guds avsikt alltid står fast och förverkligas en dag! Han har inga diffusa ”målsättningar” eller gör några tänjbara ”avsiktsförklaringar”: Människan är Hans skapelsebarn formad att leva i Hans närhet. Så eftersom satan trasslat till det och människan själv, genom sin uppstudsighet mot Skaparen, brutit sin möjlighet till att införlivas i denna avsikt träder Jesus fram, för att återställa det vi själva förstört och inte kan göra ogjort.

Grek. ” hetoimazō” – för att återkomma till just det ordet – förkommer i och beskriver en gammal orientaliska seden att skicka en person/personer före en kung för att jämna vägen och göra den framkomlig.

För mig betyder orden om ”många boningar”, att i himmelen finns boningar för alla – alla är från födelsen inskrivna där! Och ”bereda plats” betyder att när Jesus gick i döden på korset bröt Han en ny väg som förverkligar Guds avsikt att få dig och mig tillbaka in i Hans rike. Kanske vågar jag, som ordblind och grammatiskt okunnig, ändå gör en parafras på versen som jag inledde detta inlägg med:

”I min Faders hus finns rum som väntar på er. Jag går nu bort för att – genom mitt offer – bereda er en väg dit.”

Vi får vandra – men kom ihåg det är ett eget medvetet val(!) – på den väg Han förberett, fram till, och in i, den boning som väntar på oss. Början, första steget på denna väg, tas i det jordiska livet. Vad som händer – i den eviga förlängningen – när denna valmöjlighet är slut, hur länge ditt/mitt liv varar, vet vi inte – vågar du vänta?

Jaga inte det redan givna

Postat av
1

… grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord! (Ef 6:17)

Ordet grip, blev för mig väldigt tydliga för några veckor sedan. Inte så att det var något speciellt som hände, utan genom att på ett märkligt sätt bli så otroligt tydligt och markerat. Ordet grip nästan poppade upp med fetskrift.

… GRIP frälsningens hjälm…! Och Anden talade till mig om den verklighet vi som troende lever i. Medan man i det omgivande svenska samhället jagar mål – målmedvetet och resultat fixerat – har vi som troende allt vi behöver!

Jag är rädd för att detta fixerande vid mål och resultat även smittar av sig inom våra Andliga kretsar. Vi jagar för att få visa upp nya andliga upplevelser och sanningar, resultat:

Ena delen av kristenheten talar ständigt om vad de får uppleva: Vi kände igår på mötet en fantastisk Gudsnärvaro – du skulle varit med! Den andra delen jagar runt efter detta utan att någonsin – ens när de är på rätt ställe vid rätt tid – ”känna” så mycket. Jag har själv ”god” erfarenhet från det sista – att ”inte känna” när andra menar sig göra det. Men jag har, långt bort från stark musik och höga halleluja skrik, upplevt Guds närhet på sätt som jag aldrig inte någonsin kan glömma eller skulle vilja byta bort mot någon annan upplevelse!

”Får jag ett Amen nu? Får jag ett Halleluja? Ge Jesus en applåd!” Jo, det finns många sätt att få människor i ”stämning”… Men hur mycket är Gudsnärvaro och hur mycket handlar om gruppåverkan eller värre … gruppmanipulering?

GRIP frälsningens hjälm…! Vilken gåva, vilken möjlighet. Gud behöver vi inte jaga! Andens kraft är inget vi får vi som ett erkännande efter en avlagd examen i god kristen utlevnad! Frälsningens hjälm grip den, så oerhört enkelt – den finns där! Andens svärd grip det – det finns där! Vi behöver avdramatisera evangelium, det handlar inte om mig/dig, mitt/ditt. Det handlar om att ta emot det som finns utsträckt.

En del som läser vad jag skriver vet att jag har ett gammalt soldattorp. Soldaten på ett sådant torp stod inte för sin egen militära utrustning. Den fanns på plats när han blev ”städslad” – redo, ”framlagd”, att sättas på och tas i bruk.

Låt oss börja var morgon med att tacka för att vi fått allt vi behöver för att leva och fungera som troende här och nu. Jag är övertygad om att jag och du tillslut kommer att se att vi redan har det vi behöver. Är det inte dags nu att börja leva ett fungerande kristet vardagsliv, fjärran från dessa berg och dalbanor av upplevelsekristendom? ”Andliga veckor” och ”Helande dagar”: Då och där – om ett halvår och på en helt annan ort… GRIP… allt detta redan nu, det är här och idag vi får vara Guds ljus, just där vi nu står.

Gud verkar allt till det bästa!

Postat av
Svara

”För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa!” (Rom 8:28)

Vilken trygg hälsning i stunder av motgångar, oro och bekymmer.

För den som älskar Gud…!

Var eller hur börjar man rätt, när själva livet eller vardagen runt om börjar gunga? Tar sig själv i kragen, lyfter sig i håret, tar till sig när någon säger ”Ryck upp dig” …?

Alla människor drabbas av livets med och motgångar. Som troende är vi inte lovade någon motgångsfri livsfil. Jag vet att det finns de som menar detta, men Bibeln har flera texter som motsäger det. Jesu själv är exempel på vad det innebär att bli prövad, Han säger till sin lärjungar i Luk 22:28. ”Det är ni som har stått vid min sida under mina prövningar…”. Denna mening är så oerhört djup. I orden ligger både en tacksamhet  och ett utlämnande. Förstår vi Jesus öppenhet här?

När du och jag får frågan hur är det säger vi ofta ”Ok - det är fint.” Vi vill inte belasta andra. Beror det på att vi inte har förtroende för den som ställer frågan eller att det inte lämpar sig i den kristna gemenskapen – det kan ju tolkas som en brist på andlighet. Då är det gott att läsa om hur Jesus, i den närmaste kretsen, vågar dela att Han själv känner oro och smärta - Gud är inte känslolös. Vi vet att Han grät och jag tror att Han ännu, i sin himmel,  gråter både med och för oss när Han ser hur vi kämpar.

Men Gud står en dag som segraren. Allt lägger Han till slut under sig. Inget undgår Hans herravälde – till och med motgång och prövning: Allt kommer en dag att visa sig ha tjänat till mitt bästa!

När prövningen kommer, får vi börja där allt ändå en dag kommer att slut – hos Gud! Den platsen är den rätta, där finns trygghet, kanske ser vi det inte i det stundliga nuet, men vi får ändå vila i tron på att: Gud verkar allt till det bästa!