Författararkiv: Bertil

”Kärlekens lov” – ingen egen lärodisciplin

Postat av
Svara

Vi lever i en tid då gamla kristna lärosatser allt mer ifrågasätts, jag ser inget fel i detta. Vi måste, som troende, ständigt vara på vår vakt mot att bli religiösa. Att enbart följa läror och traditioner, för att man alltid gjort så, håller inte längre. Men för att detta ifrågasättande verkligen skall bli konstruktivt och inte enbart ett förkastande, behöver vi Andens vägledning – så att vi inte ”kastar ut barnet med badvattnet”.

Med dessa tankar satt jag, för någon vecka sedan, och läste Pauli 1:a brev till Korinterna. Det som särskilt intresserade mig var hans kunskap om Andens gåvor. Kap 12 är ju strålande i detta avseende. Men just när jag tycker den är som bäst avbryter sig Paulus, mitt i undervisningen, och börjar lovsjunga kärleken… Jag blir tvungen att bläddra vidare till kap 14 för att läsa fortsättningen.

Om du inte just nu kommer ihåg sammanhanget så får du här en påminnelse.

Pauli tal om Anden är pedagogiskt väl genomtänkt – kapitel 12 ger oss teori medan kapitel 14 ger oss praktik.

I kap 12: 1-11 talar han om Andens gåvor, vilka de är och vilken funktion de har. I vers 12-26 jämför han Kristi kropp, vi som är troende, med människokroppen. Han förklarar att kroppens olika delar är till för att kroppen skall fungera optimalt, och väver ihop det med att Andens gåvor (funktioner) är till för att Kristi kropp, på samma sätt, skall fungera så felfritt som möjligt. Alla funktioner behövs och har sin bestämda plats. ”Lider en kroppsdel, så lider också alla andra”, 1 Kor 12:26.  På samma sätt som alla delar är viktiga för kroppen, är också Andens gåvor viktiga, jag vill mena nödvändiga, för Kristi kropp – i all synnerhet idag! I vers 27 – 31 understryker därför Paulus – med skärpa – vikten av att vi var och en söker den gåva som Anden vill ge oss, allt för att Kristi kropp skall fungera i enlighet med Hans vilja.

Nu för oss Paulus ett steg vidare i sin undervisning om Anden – från ”teori” till ”praktik”, 1 Kor 14. Han skriver om tungotal och om profetiskt tal. Han uppmuntrar, men passar också på att varna. Vi missar ofta att knyta ihop dessa kapitel – 12 och 14.

Men så slår mig tanken: Där emellan finns ju kap 13.

”Paulus”,  tänker jag. ”Du var smart! Du kunde vara menlös som en duva och listig som en räv. Du kan inte var så här flummig och tillsynes ostrukturerad. Du måste skrivit något jag missat. Kap 13 kan väl inte bara vara en plötslig poetisk impuls?”

Jag läser kap 13 och funderar. Kapitlet har blivit nästan som en egen disciplin. ”Gör allt av kärlek – och allt blir bra”

Kärleksläran har på så vis blivit en matta för allt som är besvärligt att ta tag i. När vi stöter på känsliga frågor, som vi bara kan bemöta med tomma ord om kristna läror och traditioner – i avsaknad av Andlig vishet (1 Kor 12:8) – lyfter vi nu mera på matthörnet och sopar in problemen där. ”Jaja, allt är ju ändå bara nåd…”

Allt besvärligt får sin lösning under 1 Kor 13, allt blir tillåtet under 1 Kor 13 och allt blir en Gudstjänst, när vi gör det under 1 Kor 13.

Jag vänder tillbaka till 1 Kor 12. Hur avslutar Paulus detta kapitel? Finns det en länk jag missat? Så ser jag den, i sista meningen på vers 31 – var annars?

”Nej, men sök vinna de gåvor som är störst. Och nu skall jag visa er en väg som är överlägsen alla andra.”

Paulus har just fullbordat kap 12, ”teorin” om Andens gåvor, och förklarat vikten av dem. Men innan han går in på att visa hur de kan fungera i praktiken, uppmanar han oss: Sök dem!

”Hur”, undrar man som läsare?

Paulus leder mig vidare utan att jag uttalat frågan: ”…jag skall visa er en väg som är överlägsen alla andra.”

Och så skriver han ett av Bibelns mest omtalade kapitel, om vägen – mitt hjärtas intonation – för att Gud skall bruka mig som sitt redskap.

Kärlek till medmänniskorna är grundförutsättning för Andens gåvor. Andens gåvor har ett syfte och en uppgift. Andens gåvor är inte en personlig plattform för mitt eget…

”Han kan bota, hon kan profetera, hon är så vis, han sjunger så vackert, hon…”

Gud ger Andliga uppdrag åt oss var och en, som Anden vill (1Kor 12:7). Syftet är vår gemensamma funktion som Kristi vittnen. För att kunna vara detta måste vi fungera optimalt i alla avseenden.

Kap 13 är inte en beskrivningen av kärlek i största allmänhet. Det är en tydlig beskrivning av den grund som måste råda hos oss för att de Andliga gåvorna skall komma i funktion – kärleken. Och kärlek innebär inte att bara sopa under mattan, stryka medhårs och vika undan.

Jag tror vi behöver tänka om avs ”Kärlekens lov”, 1 Kor 13. Detta kapitel handlar inte om vare sig passivitet: ”Låt oss bara vara kärleksfulla” eller om vårt uppdrags huvudmål: ”Låt oss visa kärlek – det räcker.” 1 Kor 13 är inget slutmål i sig, det är en väg för att vinna Andens gåvor, som i sin tur har som uppgift att skickliggöra Kristi kropp – du och jag – för vår kallelse att sprida evangelium.

Bergspredikan, vilken bild ser du…

Postat av
Svara

Kanske ser du vad jag sett, ett böljande grönt bergsfält, fyllt av människor som alla – i vart fall många – suger åt sig vad Jesus säger. Man ser menande på varandra och nickar instämmande. Folk läser varandras tankar genom menande blinkningar:

”Där fick, de där lagvrängarna med sina fina mantlar och sitt lismande smil, hycklare är de…det där var mitt i prick!”

och leenden:

”Så kärleksfull Han är. Så enkelt, med bara lite godhet och omtanke blir ju allt så fint.”

Den här bilden har jag med sen skolan och söndagsskolans planscher och den har genom åren förstärkt genom scenerna i flera olika Jesus filmer.

Men så en dag, när jag just läst första versen i bergspredikan, Matt 5:1, säger det bara poff och allt raderas och en ny bild måste målas upp.

Jo, Jesus vandrade helt nyss genom Galileen, Matt 4:23 – forts. Folk är utsvultna, efter Gud, efter helande, efter hopp. Han undervisar, predikar evangelium, budskapet om riket och botar. Där är Han mitt i folkmassorna, men där, allt i detta behov, gör Jesus något radikalt. Han tar sina lärjungar åt sidan – upp på berget.

Där är det inget folkhav som lyssnar på Jesu bergspredikan – där är Hans närmaste. Varifrån har jag fått detta med att Han står i ett folkhav, på en vacker bergsäng och talar allmängiltigt? Romantiserade vackra bilder… önsketänk…

Poff… och allt detta är borta. Jesus talar inte till massorna. Han gullar inte med folket. Han bjuder inte flera tusen på fisk och bröd. Han är extremt fokuserad… på en liten grupp, på sina efterföljare! För Han har just sett massorna och förstår att Hans lärjungar måste få exklusiv undervisning om lärjungaskapets både utmaningar och möjligheter.

Poff… och allt från Matt kap 5 tom kap 7 är inte längre bara ett allmängiltigt vackert tal. Något att ta lätt på och bara plocka passande russin ur. Det är ett slags preludium, ett stridstal, ett stridsrop…

”Ni är jordens salt! Ni är världens ljus!”

Wow, vad starkt och inspirerande!

”Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdes och…”

Hm, nu blev det känsligt… ”Kan jag hoppa över detta, lite grand bara? Han menar nog inte exakt vad Han säger, det handlar väl om kärlek trots allt…?”

Poff... Han ser på mig med Andens ögon, rakt in i mitt hjärtat. Hans tilltal, bergspredikan, är exklusiv till lärjungarna och just nu, exklusiv till mig. Inte till de som ännu inte bestämt om de vill vandra vägen, inte till de som är kvar nere vid bergets fot och väntar.

Några står där tvekande, de väntar ännu idag, väntar på mig och konsekvensen av mitt svar: Lyssnar jag, tar jag till mig och vandrar jag i enlighet med Hans vilja att betjäna dem med ord, gärningar och kärlek. Inte gullande, utan rak, tydlig och präglande.

Bergspredikan är inte en samling beaktansvärda aforismer, framhållna av Jesus, för den breda massan. Bergspredikan är ett koncentrat av Jesu personliga ord till dig och mig, som Hans representanter inför ”folkskarorna”. Vi har både personliga lärdomar och löfte om kraft i dessa kapitel. Läs dem om igen, mening för mening. Ta tid på dig skynda inte förbi dem på några minuter utan låt dem bottna i ditt hjärta. Orden kan behöva dagar, kanske veckor, för de är lika mycket starkt utmanande, som de är löften om styrka. De är Herrens stridsrop till sitt folk – gå sen ut och gör alla till Hans lärjungar.

(offer-) Måltider och ockultism

Postat av
Svara

Det som följer nedan är ett komplement till mitt förra inlägg.
Har du ännu inte läst det gör det först.

Offer – inte enbart att ensidigt offra

För mig som modern, nutida kristen kan det vara bra att försöka förstå något om vad offer, ur religiös synpunkt, innebär.

Det första mina tankar går till är Jesu Kristi offer. Han betalar på Golgata priset, tar straffet i vårt ställe, för vad jag och du har gjort mot Gud. Det är ett envägsoffer – Han offrar sig – och kanske just det som vi ofta tänker på när vi talar om offer – något som är enkelriktat. Offra innebär i dagligt tal att man ger, ersätter, betalar osv.

Men ur judisk religiös synpunkt finns flera ”variationer” på samma ”tema”. Och det finns all anledning att tro att man kan överföra liknande begrepp till andra former av andlighet.

  • Syndaoffer (skuldoffer)
  • Tackoffer
  • Löftesoffer
  • …

Beteckningarna är ganska självbeskrivande. Löftesoffer innebar ex att man: lovade offra när Gud svarade på bön. Men också hur offret utfördes är viktigt.

Brännoffret förbrändes i stort sätt helt, i ett stycke, på altaret.

Vid lyftoffret däremot, (lyftoffer Bibel 2000 = viftoffer Sv.Folkbibeln och 1917 års översättning)  förbrändes bara delar, resten lyftes upp framför altaret. Detta offer skulle sedan ätas, det var viktigt, eftersom ätandet av offret var en del av offerritualen. Denna offerritual, att själv äta av offret, blir då inte längre bara enkelriktad utan dubbelriktad. Det får alltså karaktären av ett förbund. Överfört till en hedniskt offermåltid, blir det ett förbund mellan den som äter och guden eller gudarna man offrar åt.

Tar vi med förståelse av denna offerritual – och dess karaktär av förbund – till 1 Kor 10:19-22, blir det kanske lättare att inse vad Paulus varnar för.

Offret ur ockult perspektiv

I detta stycke varnar Paulus oss för att delta vid ”demonernas bord” och dricka ur ”demonernas bägare”. Här talar han inte om att äta offerkött som bara kött (1 Kor kap 8), utan att vi praktiserar ”måltider” med mening att de i sig har en särskild kraft.

Min kunskap om huruvida detta förekommer i vårt land är obetydlig, jag delar bara vad Anden talat. Vill Anden varna för ngt pågående eller kommande eller båda…?

Delta med största vaksamhet i ceremoniella måltider, i ex olika ordnars gemenskap. Delta aldrig i någon form av måltid där maten och drycken, på något vis ges ett symboliskt värde som bärare av ”hemlig” kraft. Det kan vara fråga om: hälsa och framgång eller mysticism och andlig gemenskap inom en viss grupp eller med moder jord och urkraften/urkrafterna.

De bakomliggande krafterna i dessa grupper och deras gemenskap kan var svåra att upptäcka ”i tid”! Ofta har de till synes behjärtansvärda mål, vägarna kan verka annorlunda, men inte alltid motstridiga mot Guds Ord. Ja, man kan till och med mena sig bygga sin gemenskap på Ordet, men krafterna bakom är oförenliga med Gud. De kan vara manipulativa och orkestrerade av manipulationens mästare – satan.

Vår odelade gemenskap är med Herren! Synd är att gå egna vägar och söka andra andliga gemenskaper för vårt bästa. Vårt bästa vilar i Guds händer, i Jesu Kristi namn.

Det går inte att förena Kristi lekamen med demoners bord! Det går inte att förena Kristi blod med demoners bägare.

Här måste var och en pröva vad han eller hon gett och ger sig i kast med. Och var och en måste pröva allt nytt som kommer att komma, utanför och i våra kristna gemenskaper. Nätinformation är inkörsport till den breda allmänheten och kan verka sann på grund av sin öppenhet och stilrena presentation. Den ”slutna” personliga inbjudan, från någon du känner genom arbete, föreningskontakter eller liknande kan upplevas minst lika trovärdig, genom sin ofta oskyldiga och smickrande framtoning.

Om riter och offermåltider – en varning

Postat av
3

Det var i mitten av den gångna veckan som Anden på ett särskilt sätt ”lyfte upp” ett textavsnitt ur det jag just läste. Jag har inte hört någon tala över ämnet eller sett att det finns anledning att lyfta fram det. Men Anden pekade på det med varnande kärlek, jag uppfattade det som Han sa: ”Var beredda!”

Han pekade på något som jag inte har speciellt mycket förståelse för, ingen egen erfarenhet av och inte heller hört eller läst något om… ännu. Men Anden var tydlig med att jag skall ta upp detta och då gör jag det – även om jag ger mig ut i en ”terräng” där jag aldrig varit förr. Är detta en profetisk uppmaning eller en varning? Jag vet inte, jag bara lyder.

Texten jag läste finns i 1 Kor 10:14-22. Vi hör ofta ett stycke av den läsas vid nattvardsfirandet: ”Välsignelsens bägare som vi…” Det är märkligt att vi så ofta lyssnat till denna text utan att läsa om dess yttre ramar.

Texten är tagen ur ett större sammanhang som huvudsakligen inte handlar så mycket om nattvard utan ganska mycket mer om en djupare andlig mysticism. Du får ursäkta att jag använder ordet mysticism, men jag gör det på grund av att andliga krafter stundtals är både ofattbara och ouppfattbara. Men vi bedrar oss själva om vi blundar för dem. De kommer att påverka oss konkret och kraftfullt, om vi omedvetet ”leker” med dem och tar lätt på deras existens.

Paulus använder i texten nattvardsfirandet som en motpol till offermåltider. Nej, jag tror och hoppas att du inte blivit inbjuden till någon offermåltid ännu. Men Anden pekar ändå starkt på att jag skall varna för detta, med det här inlägget.

Kom åter igen ihåg att jag enbart skriver i tro på Guds Andes ledning. Inte utifrån ett iakttaget, nu pågående skeende, kommenterat med förnuft och/eller teologi.

Jag tar bilden av äktenskapets innersta intimitet, för att ge en bild av nattvarden, för att sedan gå vidare till motpolen, offermåltiden.

Äktenskapet är i Guds Ord samlevnadsformen för den man och kvinna som på ett särskilt vis vill leva förenade till ett, inför Gud. Äktenskapet har en officiell sida – giftermålet, men också inofficiell, där han och hon förenas, genom samlagets förening och blir ett kött. Ett barn är det högsta och slutliga beviset för att de blivit ”ett kött”. Denna möjlighet är inte alla heterosexuella par givet och ofrivillig barnlöshet är enbart ett tecken på denna världens ofullkomlighet – inte på något annat!

Nattvarden kan, för oss som Kristustroende, delvis liknas vi detta med äktenskapets innersta. Äktenskapet blir i, dess ”hemligaste” gemenskap, den slutliga föreningen av två till ett. Notera nu, att vi som troende ofta kallas Kristi brud, brudeskaran eller bara bruden. I denna värld är vi ännu ”bara” trolovade med Jesus (trolovning är ett förhållande som enl. gammalt tankesätt ligger närmare giftermål än förlovning) och nattvarden är den närmaste och intimaste förening vi kommer till Jesus här. Bildligt tar vi del av och förenar oss med Hans kött i vinet och brödet.

Detta är mysticism, och många kyrkosystem har genom århundradena försökt ta bort mysticismen ur nattvarden och patentera en intellektuell förklaring. De har och kommer alla att misslyckas, tills Jesus kommer åter – om vi nu då kommer att känna behov av någon förklaring…

Om vi förstår äktenskapets mening, med fokusering på att de två blir ett kött, tror jag att vi har en bra plattform för att förstå nattvarden. Vi förstår då att nattvarden, mottagandet av vin och bröd, är en av Gud given helig och Andlig förening mellan bruden och Jesus. Inte bara en kyrkligt och religiös ritual, utan något högst intimt Andligt, i högsta grad påtagligt och viktigt. Jesus ger sig till oss och vi ger oss till Jesus, genom att dela varandras kroppar.

Amen! Måtte kunskap och undervisning om äktenskapet bli mycket mer levande i våra församlingar, för det är en bild av förhållandet mellan oss och Guds Son.

Nu återvänder jag till vad Paulus tar upp i detta textstycke jag refererat till. Det blev en lång ”inledning” men en superkort ”predikan”. Bara några få ord.

Vad menar jag då med detta? Att kött från avgudaoffer skulle betyda något eller att en avgud skulle betyda något? Nej, vad hedningarna offrar, det offrar de åt onda andar och inte åt Gud, och jag vill inte att ni skall ha någon gemenskap med de onda andarna. Ni kan inte dricka både Herrens bägare och onda andars bägare. Ni kan inte ha del både i Herrens bord och i onda andars bord.

1Kor 11:19-21

När vi dricker Jesu blod och äter Hans kött – bildligt – sker något, vi förenas på ett för oss oförklarligt Andligt sätt. När vi deltar i andra religioners eller livsåskådningars ceremonier förenas vi med dem – på samma andliga men oförklarliga sätt.

Nej, vi behöver inte vara rädda för deras andar eller andars krafter. Varken deras andar eller avgudar har makt som står över Herrens. När vi är i Herren är vi starka – genom Honom. Men inbjuder vi dessa krafter i våra liv, genom att delta i deras kurser, tro på deras budskap och medverka i deras måltider inträffar något annat. Vi inbjuder dessa krafter i våra liv och förenas med dem.

Anden har tydligt talat till mig att varna för alla former av ceremoniella måltider med någon form av själslig och/eller andlig anknytning. Kanske är detta något som pågår i Sverige idag? Men jag upplever snarare att Anden varnar för att det är något ”förförande” som är på väg in i vårt land. Jag har en upplevelse och förståelse av att det jag fått till mig, berättar att vi ännu inte ser vad som är på gång, men att det är något nytt, mer genomgripande och mer svårgenomskådat.

Visst skulle jag kunna räkna upp mycket som vi ser redan nu och som skulle kunna falla in under det jag blivit uppmanad att varna för: främmande andliga riter och offermåltider. Men jag känner att jag inte ännu förstår vilka dessa är och jag har inte heller Andens mandat för ett utpekande. De mest förföriska skulle lätt kunna gå oss förbi och komma in i vår gemenskap, om vi fokuserar fel och inte låter Anden vara vår upplysare, inför det som stundar.

Men en sak känner jag starkt att jag skall varna för och jag använder Paulus egna ord, redan citerade ovan:

”… jag vill inte att ni skall ha någon gemenskap med de onda andarna. Ni kan inte dricka både Herrens bägare och onda andars bägare. Ni kan inte ha del både i Herrens bord och i onda andars bord.”

2013.04.20
Bertil Rosenius

Rensa ut surdegen

Postat av
5

Herren har lagt 1 Kor 5:1-13 mycket starkt på mitt hjärta.  Detta är ett av Bibelns både starkaste och svåraste kapitel. Här finns underlag för övertolkning och felaktiga dogmatiska fördömanden. Men samtidigt är texten tydlig och utan möjlighet att ”komma runt”: Rensa ut surdegen!

Korinth-församlingens livsrum

Staden Korinth var känd redan under antiken. Den har upplevt både storhetstider och förfall. När Paulus skriver till den nybildade församlingen i Korinth, har staden hämtat sig från näst intill utplåning, ca 200 år tidigare. Nu är staden mångkulturell och mångreligiös, åter rik och storslagen, ökänd för ”invånarnas luxuösa, omoraliska seder”. Ett samhälle med en allmän uppfattning om rätt och fel, som på många områden står i opposition med Gudsordets. Detta är församlingens livsrum, detta lever och verkar den i. Och utan att den själv ser och förstår det, påverkas den. Församlingen är i starkt behov av att väckas.

Uppmaningen till korintherna

I kap 5:1 tar Paulus upp fallet med ”otukt i församlingen”. Han vänder sig i direkta ord mot detta, men använder också händelsen för att peka på vikten av att ”rensa bort surdegen” – inse, ångra och helga.

Vad var det för surdeg, som drabbat, men som helt klart inte uppmärksammats av församlingen och dess ledare?

Församlingen levde i kärlekens fartblindhet och attackerades av omärkbara impulser från omgivningen. När farten blivit för hög, saknade den ”bromsare”, ledare med Andlig auktoritet, som vågade ”sätta ner fötterna”.

Det Paulus kallade för surdegar och som absolut skulle rensas bort beskriver han i vers 11. Han talar inte i versen om att försöka tala vissa människor tillrätta, att ha kärleksfullt tålamod med deras brister. Nej Paulus går ett steg längre: ”Jag skriver nu till er att ni inte skall umgås med någon som kallas broder, om han är otuktig, girig, avgudadyrkan, förtalare, drinkare eller utsugare.”

Det är en olidlig ”salva”. Men den finns i Guds Ord!

Sammanfattning idag

Det jag skriver nedan, skriver jag inte för att vi skall ”rycka upp oss”, ”ta oss i kragen” eller ”förädla vår moral”. Jag skriver, för detta är Guds vilja och i överensstämmelse med Hans Ord.

Rensa ut surdegen!

Hur skulle surdegslistan se ut idag? Tre saker upplever jag Herren talar till mig om, som smugit sig på, utan att våra ledare höjt ett finger, talat om eller varnat för.

   Otukt: Vad är rätt och fel avs sambo, samkönat äktenskap, sex före äktenskapet… Den som är ung idag, är färgad av världens bedömning, inte Gudsordets ordning. Världen har blivit lärare, medan många herdar inget vågar säger. ”Det är ju känsligt. Vår äldstebroder … har ju en son som, ja du vet…” Det är en skam! Offra en hel generations rätt till Ordet, bara för att någon inte skall behöva känna obehag.

   Avgudar: Att bilen, jobbet, hobbyn… blir din avgud när den kommer före gemenskapen med Gud. Det hjärtat är fyllt av, är din gud... Meditera lite över denna omskrivning.

   Osund mediakonsumtion: Det är inte ok att ”häcka” framför TV:n och se på blodiga actions, bensprattel i serier som ”Lets Dance”, mm. Cancan sågs av ”vanligt folk” som omoraliskt, när den kom till Paris. Idag sitter ”kyrkans män” framför TV:n och ser bra mycket mer naket bensprattel, utan minsta förfäran eller blygsel.

Världen har smugit sig på! Församlingen har låtit sig infiltrerats!

Svensk församling lever i ständig kontakt med ”syndens surdeg”. Det är ju en förutsättningen för vår funktion, som salt och ljus. Vi är i samma situation som församlingen i Korinth. Och precis som de inte märkte sin utsatthet, gör inte vi det heller. Samhället runt om oss har moraliskt och religiöst förändrats stort på bara några tiotal år. Men det är inte bara samhället som förändrats! Församlingens värderingar har följt efter – steg för steg. Det har börjat som kärleksfull blindhet: ”Vi skall inte döma, vara för mer, vara annorlunda, skrämma bort…”, du känner igen klyschorna. Men när helgelseprocessens skyddande murar rivits, som ett resultat av kärleksresonemanget, har syndens dynamiska krafter omotade trängt in. Små omärkbara impulser, som genomsyrat och förändrat.

Utmaning

En församling som inte får undervisning i och följer Guds Ord om renlevnad och helgelse, kan inte i längden vara ljus och salt. Den uppfattas inte som ett konkret och radikalt alternativ – en fyrbåk i natten – den blir en ointressant medlöpare. En själslig bubbla av ord, utan mening och innebörd, en organiserad koloss utan något utmanande Andligt livsalternativ.

Jag vill med detta inlägg starta ett samtal, med 1 Kor 5:1-13 som utgångspunkt, med avsikt att väcka till nyomvändelse för de församlingar som vågar bromsa och gå: Med Guds ord, mot strömmen. Vi skall formas av Bibelordet och värdera enligt detta, inte göra om det eller ta bort det som stör, för att det skall passa in. Förändrar vi Ordet är församlingens tid som Guds redskap över. Då tvingas vi som medlemmar följa Pauli budskap – med omvänd adress:

”Jag skriver nu till dig att du inte skall umgås med en församling om den inte tar itu med otukt, avgudadyrkan eller osund mediakonsumtion.”

Herren kan uppväcka nya ”strukturer” till att vara evangelister och ambassadörer, om inte församlingen vill!

Tag gärna med dig dessa tankar till just Ditt samtalsforum. Kopiera som du vill, men hänvisa gärna till källan: Rensa ut surdegen

Bertil Rosenius

I renhet – lyssna och lyd

Postat av
8

Söndag morgon den 7 april 2013 kl 06.40

Jag hade legat halvvaken en stund, efter att ha sovit skönt denna natt, när plötsligt väckarklockan pep. Nej, den pep inte – jag måste drömt det. För direkt när jag suckat ”Jaha” och gjort ett ryck för att stänga av den, kom jag på att det var söndag och jag var ledig. Jag slappnade av, la mig på rygg, tittade upp i taket och förstod att solen, just då i vart fall, lyste ute – strax hade jag somnat igen. Men jag blev snabbt väckt igen, med en tanke och fråga: Ville Herren säga något?

Jag drog ut på beslutet att gå upp, men kunde inte motstå tanken att: Kanske det är något Han vill.

Jag smög upp, för att inte väcka min hustru, men hon hade redan hört att jag mumlat ”Jaha”

Jag kom ner till köket, skulle jag just sätta på kaffet och ta mina morgonskorpor, när jag – för första gången på kanske tio år – avbröt denna process för att istället omedelbart gå in i mitt ”skrivarrum” och stilla mig inför Gud: ”Vill Du något?”

När jag kort böjt mina knän i bön, rest mig upp och satt mig i soffan, kom uppmaningen att läsa ett ord som jag aldrig läst förut, Josua 5:2 och jag läste till 6:5. Detta textavsnitt är indelat i tre stycken, både i Bibel 2000 och i Folkbibeln.

Första stycket 5:2 – 5:12 handlar om:
Israels barns nyomskärelse

Andra stycket 5:13 – 5:15 handlar om:
Josuas möte med befälhavaren för Herrens armé och hans budskap

Tredje stycket 6:1 – 6:5 handlar om:
Israels barns lydnad, om en ologisk stridshandling och om Herrens kraft

Och den tanke jag fått till mig i allt detta är:

Det är svensk kristenhets Gudsorder att agera nu!

Men det finns tre viktiga lärdomar att göra och att medvetet vila på var och en av dem.

Först måste pånyttfödelse och omvändelse tydligt och med skärpa förkunnas, i våra kyrkor, genom våra vittnesbörd, från våra hemsidor och bloggar. Gud är kärleksfull, men inte mjäkig och försiktig. Jesus strök inte äktenskapsbryterskan medhårs, det var ett rakt budskap: Synda inte mer! Hon var tvungen att göra en radikal omvändelse. Svensk kristenhet behöver en andlig omskärelse, som skär bort världen ur våra hjärtan och fyller den platsen med tro och lydnad.

Vidare måste vi söka Herren och Hans tilltal. Vårt eget förnuft räcker inte! Vi behöver Andlig ledare, inte teologiska teoretiker med teorier – detta är inte samma sak. Det är helt fel väg, att göra tro och församlingstillväxt till pedagogiska mönster, där man försöker passa in Gud i harmoni med våra system. Gud är inte i dessa läror, där är Adam, med sitt omogna ”kan bäst själv” -förnuft, Gudsförnekelsens ursprung och synd.

Slutligen:

  • Vi måste också våga gå Guds märkliga stigar i världen – inte världens stigar.
  • Strida med Guds Andes logik, stundtals i strid med vår egen.
  • Vandra i Guds Andes kraft, våga sluta klamra oss fast vid vår egen.

Guds folk är inget ”vanligt folk”. Vi skall inte leva som världens barn på världens område – vi är Guds barn på alla områden. Vår uppgift är inte att leva så att världen accepterar oss, utan att få världen att omvända sig till Herren.

Låt elden falla

Postat av
11

Kom och visa kraften som i forna dar.
låt Din eld falla, falla nu och här.
Bränn upp avgudar av trä och sten.
låt Din eld falla, falla nu och här.

Vi kommer till dig Fader,
vi ger Dig våra liva.
Lägger hjärtan på Ditt altare,
och ger Dig vad vi har.

Säker kan du forma din egen översättning av texten… eller bara be med i originalet.

Tänk om vi kunde vara flera, som minst en gång per dag, kanske fler – under denna påskhelg (och gärna en tid framåt) – i bön lyssnar på detta Youtubeklipp. Bön för oss själva, bön för våra troende vänner och bön för vårt land.

  • Vi tror på en väckelse!
  • Vi tror på att bön kan förändra!
  • Vi tror på att gemensam bön (där två eller tre…) är en stark bön!
  • Vi tror att väckelse – människors frälsning – är enligt Guds vilja!

Be tillsamman med Paul Wilbur.
Bjud in dina vänner genom att skicka dem denna länk:
http://www.ikristus.se/wpik/okategoriserade/lat-elden-falla
Låt oss engagera oss tillsammans, visa att Du är med, i ”kommentarer” nedan. Det räcker med signatur om du vill, dag och klockslag läggs till automatiskt.

Fixare eller Frälsare

Postat av
Svara

  Min utgångstext hittar du i Mark 1:40-45. Men samma berättelse, ur Jesu liv, finns också att läsa i Luk 5:12-16. I Matt 8:1-4, finns delvis samma berättelse, men den saknar just den lilla komplettering som jag funderat över och som jag vill lyfta fram.

Överskriften i Bibel 2000 är densamma för alla tre passagerna, ”En spetälsk blir ren”. Det är detta vi lyssnar till och ser som styckets höjdpunkt, men det finns mer. Jag citerar vers 45 från Markus:

”Men mannen gick därifrån och började tala vitt och brett om saken, så att Jesus inte längre kunde visa sig i någon stad utan stannade ute i ödemarken. Och det kom folk till honom från alla håll.”

Jag har ibland undrat över varför Jesus så ofta tystade ner de människor som Han helat. Vi kan läsa det i den aktuella texten, vers 44: ”Säg ingenting till någon…”. Och Han säger samma sak i Mark 5:43, Luk 8:56 och säkert finns det fler ställen att referera till. Alla dessa tillfällen är ju rena ”gratis reklamen” för Jesus. Varför hyssja ner dem?

När jag läser och funderar och frågar… kommer en följdfråga – faktiskt borde den kommit först.

Vad är det mannen berättar? Vilken Jesus vittnar Han om?

”Vet ni, idag har jag mött en kille som fixat min sjukdom. Han heter visst Jesus. Folk menar att han är någon sorts healer eller profet eller fixare av något slag… Jag vet inte, men hygglig var han… för inget krävde han i gentjänst.”

Vi kommer aldrig att få veta hur mannen beskrev Jesus, om det var som fixaren eller frälsaren. Men det verkar som om Jesus inte ville kopplas till den bild som mannen målade upp. Den bilden förde visserligen massorna till Jesus, men de kom med en förväntan på Honom som inte helt stod i samklang med Hans uppgift. Han vara mer än en fixare.

Han var, blev och är, i en mycket större mening, människans frälsare och förväntare.

Vilken bild av Jesus målar du och jag upp? Är det Jesus fixaren eller Jesus Messias vi presenterar? Är det Jesus som man kan ha i en liten ask och plocka fram när det krisar eller då vi behöver känna lite mys – vid jul, påsk, bröllop, begravning…? Eller är det den Jesus som är värdig hela vårt liv, som en enda harmonisk lovsång – i varje episod? Inte bara som en utsjungen kör, införlivad i den ”icke existerande” frikyrkoliturgin.

Nej! Ta inte detta med ”i varje episod” som kritik eller ett pekfinger, som förklarar dig som ovärdig. För du står troligtvis – som jag själv – som skyldig, inför frågan om vi alltid lever ett liv utan fel och brister. Men jag och du får, när det allt för ofta brister, i tro på Jesus Messias, ändå gå vidare med ett hjärta fyllt av liv, pga Hans försonande nåd – Pris Ske Gud! Allt är nåd, även möjligheten att få vara en lovsång till Jesus, Den Smorde.

Lyssnande vila

Postat av
Svara

Drabbas du som jag av otålighet ibland? Jag tror detta är ett typiskt tidsfenomen: Håll igång, vara aktiv, ligg i framkant… känner du igen klichéerna? Vi agerar först och prövar sedan: Det gäller ju att hänga på direkt!

Fungerar vi så i vårt kristna liv, lever vi farligt. Risken är stor att vi springer före vår Herre och faktiskt ”ställer till det”. Vi gör det med iver och i välvilja, men det blir så fel. Fröet kan inte bära frukt direkt. Det måste gro, få rätt näringsbalans, växa, bli starkt,  osv. Först därefter, när det är säsong, blir det dags för frukt.

När det gäller kristet fruktbärande är det Anden som är ”trädgårdsmästaren”. Anden som – när vi öppnar oss för Hans ”kultivering” – gör oss mogna och föder fram frukter i våra liv… i rätt tid.

Är vi inne i vad vi upplever som stagnation i tillväxt och fruktbärande, skall vi inte låta oss stressas av detta. Vi skall ta oss tid att be, läsa ordet och försöka lära oss lyssna.  Alla fruktträd har perioder för vila och återhämtning. I vårt klimat varar fruktsäsongen bara en enda kort period varje år. I vissa klimat kan den upprepas flera gånger under samma tid. Det viktiga är att låta allt ha och ta sin tid. Och som Guds barn och redskap är det Anden som skall bestämma fruktsäsongen. Vi behöver lära oss lyssna! Vi kommer att upptäcka att vi äger en osviklig liv och energigivande vila i detta.

Ett ord från Gud själv, som belyser detta med vikten av att inte springa för Honom kan du läsa i 2 Mos 23: 20-24.

Fundera gärna över vers 24, jag måste ständigt gör det! Vad innebär detta för mig?

  • Vad har jag för ”privata små gudar” i mitt liv?
  • Vilka altare har jag som jag behöver krossa?

Vad är eller vad kan vara på väg att bli hinder för min lyssnade vila och störa min fulla överlåtenhet till Guds Andes ledning. Kanske är detta den första övningen i lyssnande vila, att låta Anden peka på dessa faror och i bön erkänna dem inför Fadern, som det de är: Gudar som jag attraheras av och altare som jag offrar min tid på.

 

 

Verksamhet på bekostnad av bön

Postat av
1

Vad förväntar vi oss av en församlingsgemenskap? Verksamhet och aktivitet eller vila och rekreation? Har svenska frikyrkor helt missat vad människor behöver?

Man tycks tro att vikande siffror i matrikeln skall förändras genom mer verksamhet och fler aktiviteter. Bli synlig genom ett större utbud, engagera medlemmarna och låt dem känna att de behövs! Är detta rätt väg?

Varje tänkande människa måste, efter år av försök med detta koncept, fundera på: ”Är detta rätt väg” och framför allt ”är detta Guds väg?”

Ja, det kan säkert vara Guds väg i vissa fall. Det finns exempel från platser där detta fungerat väl. Platser där någon fått en tydlig uppenbarelse om att det är så här vi skall verka – vi och här. Men det borde vara kopieringsförbud mot att kopiera dessa agendor utan att först fråga Gud om tillstånd. Och min personliga tankar är att mycket av vad som sker av verksamhet i våra församlingar är intellektets verk, mer än Andens.

Behöver vi mer verksamhet? Behöver vi skärskåda vår andlighet – vad det nu står för – behöver vi panelledda diskussionsaftnar, behöver vi studiecirklar om släktforskning?

Nej, jag tror faktiskt vi behöver de stilla mötena, människor emellan. Där du och jag och framför allt Gud möts. Där vi vågar tala om livet. Om för mycket jobb, om avsaknad av jobb, om glädje och om svårigheter och om sådant vi mött, prövat och som styrkt oss. Samtal som vi kan avbryta för att lyfta upp något speciellt till Gud, i det som kallas för bön.

Bön? Ja, just bön. När var du på ett bönemöte senast? Jag har själv inte varit det på år. För det finns ju så mycket andra aktiviteter, så bön finns det inte rum för. Vilken utveckling… eller är det egentligen inte en avveckling vi i svensk frikyrka inlett och driver vidare sedan flera tiotal år?

Ju mer invecklade vi blir i verksamhet av alla de slag, desto mer avvecklar vi en av trons grundpelare, bönen. Hur kan vi tro att Herren skall välsigna detta? Ok, jag kanske börjar bli gammal. Men jag minns när lördagen var församlingens bönekväll. Då var det inte TV, bio, party eller andra utsvävningar som gällde för att ”orka med”, en tung vardag. Då förstod vi att bön var en av de största källorna till denna kraft. Ur denna källa hämtade vi kraft för den uppgift vår Herre gett oss. Den var inte stor i omfattning, men minst lika stor i timmar räknat. Verksamheten var begränsad men koncentrerad och direkt – vinn människor för Gud! Jo, visst är det tanken även idag. Men vi tycks tro att vi måste lura människor till Honom. Vi måste först presentera Honom som ofarlig och alldaglig – för att inte skrämma dem. Men människor behöver en Gud som ÄR DEN HAN ÄR, som både bryr sig och har förväntningar på oss. Det är de ställda förväntningar på oss, som får oss att vara levande och inte bara vid liv.

Vi är Guds skapelse och är betrodda med Hans förväntan. Vilken känsla av att verkligen vara värdefull och betyda något, när Gud själv ser på oss med förväntan. Gud har en evighet planerad för oss. Det är detta glädjebud vi skall dela med våra medmänniskor.

 

Tillägg 2013-03-16

Jag kom nu på morgonen att tänka på två små församlingar runt Falköping, som jag med glädje besöker. Medelåldern är kanske för hög och upptagningsområdets struktur fel, för att de skall orka med ”verksamhet” utöver möte och bönesamlingar. Men det är liv i dessa grupper. De möten de har är öppna, medkännande och välbesökta. Samtalen runt smörgåsfikat efteråt handlar om tro mitt i vardagslivet. Där skapas en trygg ”vi känsla” – inte knutet till en viss sluten gruppen, utan till Gud som vi alla är lika mycket barn till – utan att det för detta handlar om ”kärleksflum” och liberalteologi. Där får vi hämta gemensam kraft att verka, var och en i sin egen vardag. I dessa församlingar har man aldrig ”hunnit” lämna församlingens grunduppgift och där finns ännu liv och styrka.

 

Tillägg 2013-03-25

Här är ett inlägg i tidningen Dagen, som till stora delar belyser vad jag skrivit…